|
Björnjakten i Delsbo 1848 där vår anfader på Peters sida blir anfallen av en björn som skadar honom svårt.
Kropp-Lasse är Peters farfars farfar.
"Kropp-Lasse" Lars Olsson, även kallad Myrsten, samt knektarna Fusen och Söm, samtliga bybor i Håknorrbo, Delsbo, företog vårvintern 1848 en enligt dåtida förhållanden väl förberedd gemensam björnjakt som inleddes med att de tog nalle på "sängen" där han sov i sitt ide.
Björnen har tidigare på hösten 1847 iakttagits och spårats till en plats vid s.k. Allemansbruken några kilometer sydväst om Håknorrbo by, där björnen gått i ide. För de vana och erfarna björnjägarna Fusen och Söm skulle jakten på björnen enligt beräkningarna varit ett ganska lätt företag.
Kropp-Lasse, ygnst i jaktlaget, född 1830, var helt oerfaren när det gällde björnjakt, men i jaktlaget tycktes han vara den djärvaste. Han blev strängerligen varnad av de två övriga att vara ytterst försiktig, ty att väcka en sovande björn var farligt. Allt kunde hända, och björnjägarnas jaktutrustning bestod bara av en flintlås-mynnings-laddare medförd av Fusen, som i det millitära var en van prickskytt. De två övriga hade var sin nyslipad yxa till sitt förfogande. Vid framkomsten till idet fick Kropp-Lasse i uppdrag att med ett spö peta ned i idet och hade därtill ställt ifrån sig yxan.
Till berättelsen hör att vintern 1847-1848 var en ovanligt nederbördsrik. På sina ställen låg snön meterdjup och jägarna gick på "tröger", hemmagjorda snöskor av trä, ca 5-6 dm långa.
Björnen vaknar
När Kropp-Lasse stått en stund och petat med sitt tillyxade spö, kommer björnen i full fart rusande upp ur hålet till idet. Fusen som stått beredd med geväret, skjuter med sitt muskedunder som är laddat med en hel kula - ej järpladd ty då klyvs en kula i två - och träffar björnen så olyckligt att underkäken blir avskjuten, sannolikt i närheten av "gånggärnet", och rusar på Kropp-Lasse som står närmast idet. Han hinner inte värja sig på något sätt utan björnen reser sig på bakbenen och stiger på "trögerna" tillsammans med Kropp-Lasse och knuffar honom på rygg. Kropp-Lasse får björnen över sig och bildligt talat ligger björnen och Lasse mot varandra i den djupa snön, buk mot buk. Björnen biter och "tjargar" Lasse obehindrat i båda armarna mellan armbågarna och handlederna.
Ett nappatag
Söm som står strax intill Fusen, rusar fram till den nödställde, ställer ifrån sig den medhavda yxan. Med sina kraftiga armar och händer nappar tag i björnens päls och försöker med sina oerhörda krafter dra björnen baklänges av Kropp-Lasse. Med stöd av en gran som står strax bakom intill den liggande björnen - Kropp-Lasse är osynlig under björnen i den myckna snön - tar Söm spänntag med sin axel för att ytterligare förstärka sin dragkraft, men för tillfället utan nämnvärt resultat.
Kulan först
Under tiden som Söm försöker att frigöra Kropp-Lasse från björnens grepp står Fusen och laddar om sin mynningsladdare och i brådskan släpper han först ned kulan eller möjligen hagel och sedan fyller på med den brukliga mängden krut och sist förladden som i vanliga fall bestod av en papperstuss eller en tygbit, stansad ur filt.
Nu har Fusen närmat sig björnen och tar björnhuvudet på kornet. Det skall bli ett säkert dödande skott, för Fusen bommar sällan. Men skottet klickar. Endast den lilla mängd krut som genom fänghålet skulle tända den stora laddningen inne i muskedundret, fattar eld när flintan raspar mot stålet. Orsaken är givetvis att gevärets krutladdning bytt plats med kulan. Elden når inte fram till krutet.
När skottet klickar, använder Fusen flintlåsgeväret som slagvapen. Han slår slag efter slag mot björnen med pipan, men björnen ser inte ut att skadas.
Då vänder Fusen sitt vapen och fattar tag i pipan. Han slår med all kraft kolven i huvudet på björnen, och då ser det ut att göra verkan. Samtidigt har de andra två jägarna kommit fram till valplatsen och hjälper till att slå med sina yxor.
Björnen går till angrepp mot sina fiender och därmed kommer Kropp-Lasse fri. Han är svårt sargad i armarna av björnens bett. Men björnen är omtöcknad, och tillslut finner den för gott att lämna valplatsen.
Jägarna tar hand om sin sårade kamrat och återvänder hem. Följande dag spårar man björnen till Renåsen. Den gången gör man inget misstag. Skogsvaktare Blomberg i Sunnansjö fäller björnen med ett välriktat skott. den döda björnen förs i triumf till Håknorrbo och slaktas där på Strömbergs loge.
det var en stor fullvuxen brunbjörn dom fällts. Vid samma tid strövade ytterigare en björn omkring i Delsbo-skogarna. Det var en svart betydligt mindre björn, som av ortsborna kallades "lövfnaskning".
Hur gick det då för Kropp-Lasse? Jo, han levde ut sin normala livslängd och avled 1915. Denna historia har berättats för Lassas Olle av åldermannen Alfred Nyberg i Storån, som hade ett gott minne av Kropp-Lasses "söndertjargade" armar från den äventyrliga björnjakten.
Denna historia är återgett i Hudiksvalls Tidning med en illustration av målaren Bror Erik 1972
Tillbaka >>
|